När man får ha vänner i sin närhet som gärna hjälper till med en hjälpande hand, det betyder så mycket!
Att man kan hjälpa varandra med en gest eller en hälsning ibland , det gör mig varm i hjärtat.
Häromdagen hade jag hade lite krångel att få till bilderna jag tog i FGL’s lilla hus, skuggorna faller lite olika då de är fönster lite här och var.
Men med hjälp av Annas dagsljuslampor blev de hela riktigt bra.
Dessa får jag låna en tid då jag ska fota alla nya plagg mot vägg till hemsidan. Måste öva mer på att fota, mest hela tiden för att inte heller glömma av alla finesser.
Under 2020 kände jag att jag inte riktigt hann med fotografering för det var ganska mycket annat som jobbades med.
Men i år så vill jag försöka få till studiobilderna själv, jag trivs bättre bakom kameran helt plötsligt.
Ju mer jag tänker på det, är jag inte alls bekväm med att fotas längre.
Kanske är jag mätt på mig själv efter alla år som modell, orkar liksom inte se en enda bild till typ + att känner jag att de mesta bilderna jag ser på mig själv är inte vidare bra. Självkänslan på topp? not so much.
Kan även vara så att när man sitter och redigerar ser man ca 43 foton dåliga foton och 2 stycken som blev bra på en själv, då kommer nog dessa negativa tankarna ganska enkelt.
Att stå inför en kamera känns ganska naket, du blottar dig även om du är fullt påklädd. Man får jobba grymt mycket med känslan mot sig själv. Asbra! men också jobbigt.
Det var längesedan jag satt ner och pratade med en vän. Det märkte jag verkligen när jag och Anna träffades i förra veckan.
Dels märkte jag att min hjärna var låst i hur kass jag känner mig för att jag inte hinner/får till/vill lägga tid på mig själv och egen hälsa. Om jag jämför mot förr. Finn finns ju nu. Min tid är ju för honom, min lille plutt.
Helt urbota dumt att slå på mig själv. Jag har blivit mamma samtidigt jag driver två bolag och sover typ 30% mindre, om jag jämför mot förr.
Livet är inte samma och jag får fan ta mig i kragen gällande detta.
Självkänslan har rasat i botten och helt plötsligt tänkte jag att viktväktarna skulle ta mig up ur ”de dåliga vanorna” för de hörde av sig precis när jag kände mig som sämst också, lägligt eller hur!
Berättade för Anna hur jag tänkte, och vad jag skulle göra osv.
Tack och lov att hon är världens bästa människa som vågar vara ärlig.
När jag kom ut på andra sidan och började höra hur jag själv låter när jag berättade hur jag tänkte så skäms jag.
Att signa upp till en bantningsapp är inte grejen som skulle göra att min självkänsla hamnar på topp.
Vad händer när jag inte ätit utefter appen?
De ggr jag missar träning som jag egentligen skulle gjort, vad händer med självkänslan efter längre tid?
Det skulle ju skapa en ännu sämre spiral.
Usch nej inget för mig. Jag gör så gott jag kan.
Min yoga & mina promenader när jag känner att jag har tid. Har lagt in en notis på telefonen om self love dagligen, så kanske jag hittar en del av Mir som jag saknat.
Man kan fan inte göra allt, jag duger. Och du med. Slutsnackat.
Anna förtjänar veckans ros för att hon väckte mig.
Att bli förälder är en grym förändring, att amma i 16 månader är en förändring. Att sova liiite är minst sagt en förändring. Att leva i en pandemi är en förändring. Att genomgå en delning i bolag var en förändring.
Det är mycket som skett det senaste två åren, inget man inte tar sig igenom , vi är ju sjukt många som varit här – småbarnsår och annat som kanske tär.
Det är klart det varit en omställning som gjort att jag kanske försökt hålla huvudet över ytan ibland.
Vad gör en bulle till kaffet då när man känner sig trött eller t.om lite lipig? Nehää du Miranda Johansson, var snäll mot dig och din knopp. / miranda
( & annas ord)
